Sicilien på film – när ön blir huvudpersonen

Det finns platser som fungerar som kulisser.

Och så finns det Sicilien.

Här behöver kameran egentligen inte göra särskilt mycket. Ett torg i en liten bergsby, en citronlund i eftermiddagsljus, en fiskebåt som långsamt återvänder till hamnen eller ett dukat bord under en pergola – och plötsligt har man en scen som ser ut att vara skriven av en manusförfattare.

Det är kanske därför Sicilien har fascinerat filmskapare i mer än ett sekel.

Från neorealismens svartvita bilder till Hollywoods maffiaepos och dagens internationella tv-produktioner har ön gång på gång fått spela sig själv. Och ofta är det just maten, människorna och de små vardagsritualerna som gör Sicilien så övertygande på film.

Gudfadern – Sicilien som myt

Vi kan naturligtvis inte börja någon annanstans än med Gudfadern.

När Francis Ford Coppola behövde hitta den sicilianska miljö där Michael Corleone skulle leva i exil valde han inte den verkliga staden Corleone. Istället filmades de sicilianska scenerna framför allt i Savoca och Forza d’Agrò, två små bergsbyar ovanför den joniska kusten.

Och det är kanske just därför bilderna blivit så ikoniska.

Här finns stenhusen, kyrkorna, de smala gränderna och landskapet som får tiden att kännas stillastående.

Men Gudfadern handlar inte bara om makt, familj och maffia.

Den handlar också om mat.

Filmens värld är fylld av sicilianska referenser: bröllopsfesten i början, familjens stora måltider och inte minst Clemenzas berömda tomatsås som han lär Michael att laga.

Och så förstås den kanske mest berömda matrelaterade repliken i filmhistorien:

"Leave the gun, take the cannoli."

Cannolin blir nästan komisk mitt i dramatiken – men samtidigt är den perfekt siciliansk. Livet fortsätter. Maten ska tas om hand. Även när det har gått väldigt dåligt.

Il Gattopardo – aristokratins sista stora middag

Om Gudfadern visar det folkliga Sicilien visar Il Gattopardo en helt annan värld.

Luchino Viscontis film från 1963, baserad på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman, utspelar sig under Risorgimento när den gamla sicilianska aristokratin börjar förlora sin makt. Filmen spelades till stor del in på Sicilien, bland annat i Palermo, Ciminna, Piana degli Albanesi och Cefalù.

Och så finns den berömda balscenen.

En hel värld av aristokrati, prakt och överflöd samlad under kristallkronorna.

Men det är inte bara kläderna och palatsen som berättar historien. Det är också maten.

I Il Gattopardo blir måltiden ett uttryck för klass, status och en livsstil som håller på att försvinna. De stora middagarna symboliserar en värld där överflöd är en självklarhet.

Det är fascinerande att jämföra med Gudfadern.

I den ena filmen samlas familjen kring matbordet för att bevara sin makt.

I den andra gör aristokratin det för att bevara en värld som redan håller på att försvinna.

Samma ö.

Samma kärlek till maten.

Två helt olika Sicilien.

Cinema Paradiso – smaken av barndom

Sedan kommer filmen som kanske fångar Siciliens själ allra bäst: Cinema Paradiso.

Giuseppe Tornatores Oscarsbelönade film från 1988 handlar om minnen, vänskap och kärleken till film. Den spelades bland annat in i Palazzo Adriano, där det centrala torget fick föreställa den fiktiva byn Giancaldo, samt i Cefalù.

Här är Sicilien inte en exotisk kuliss.

Det är hemmet.

Det är barndomen.

Det är torget där alla känner alla.

Och även om filmen inte är en gastronomisk film i traditionell mening finns maten ständigt i bakgrunden – som den gör i det sicilianska livet. Familjen, torget, kaffet, brödet och de små vardagsritualerna blir en del av minnet.

För det är kanske just så mat fungerar.

Man minns inte bara smaken.

Man minns vem man åt med.

Stromboli – när landskapet spelar huvudrollen

Redan 1950 använde Roberto Rossellini den vulkaniska ön Stromboli som fond för Stromboli (Terra di Dio), med Ingrid Bergman i huvudrollen. Filmen blev en viktig del av den internationella filmhistorien och bidrog samtidigt till att göra de Eoliska öarna kända för en internationell publik.

Här är naturen nästan en egen rollfigur.

Vulkanen.

Havet.

Vindarna.

Det hårda landskapet.

Sicilien framställs inte som ett vykort utan som en plats som kräver något av människorna som lever där.

Det är en viktig skillnad.

Sicilien är vackert – men det har aldrig varit enkelt.

Och kanske är det just kontrasten mellan skönhet och rå verklighet som gör ön så fascinerande på film.

Från bioduken till dagens streaming

Sicilien fortsätter att locka filmskapare.

Taormina har exempelvis blivit en central inspelningsplats för The White Lotus, medan Syrakusa har synts i flera internationella produktioner. Även den moderna filmatiseringen av The Leopard har återvänt till flera av de miljöer där Viscontis klassiker en gång spelades in.

Men oavsett om det handlar om Hollywood, italiensk auteurfilm eller internationell tv är det något som återkommer.

Sicilien behöver inte låtsas vara något annat.

Det räcker att visa ön som den är.

När maten blir en del av berättelsen

Det kanske är här kopplingen mellan Sicilien, mat och film blir som mest intressant.

Mat på film är sällan bara mat.

En cannolo kan representera tradition.

En söndagsmiddag kan representera familj.

En enkel tallrik pasta kan representera fattigdom och uppfinningsrikedom.

Ett glas vin kan representera platsen.

Och ett dukat bord kan säga mer om en familj än tio sidor dialog.

Det är också därför det sicilianska köket fungerar så bra på film. Det är visuellt, generöst och fullt av berättelser.

Färgerna.

Doften som man nästan kan föreställa sig genom bioduken.

Händerna som arbetar med degen.

Tomaterna.

Auberginerna.

Pistagenötterna.

Fisken som kommer direkt från havet.

Allt är en del av samma berättelse.

Sicilien – världens kanske mest filmiska ö

När man ser Sicilien på film upptäcker man därför något märkligt.

Man börjar längta efter platser man kanske aldrig har besökt.

Man blir nyfiken på byar man aldrig hört talas om.

Och plötsligt vill man veta hur en riktig cannolo smakar efter att ha sett den på bioduken.

Det är filmens stora kraft.

Den får oss inte bara att vilja se en plats.

Den får oss att vilja känna, smaka och förstå den.

Och kanske är det därför Sicilien återkommer, generation efter generation.

För Sicilien är inte bara en plats att filma.

Det är en plats med en historia, ett kök och en livsrytm som redan från början känns som film.

Och ibland behöver man bara trycka på play för att längta dit.