Villa Romana del Casale – en romersk berättelse om Siciliens gastronomiska arv

Mitt på Sicilien, strax utanför Piazza Armerina, ligger Villa Romana del Casale – en av antikens mest praktfulla romerska villor och ett fascinerande vittnesmål om den värld som en gång formade ön.

Här möter man inte bara romersk arkitektur och några av antikens bäst bevarade mosaiker. Bland jaktscener, djur, frukter, fiskar och växter framträder också en berättelse om jordbruk, handel, överflöd och måltider.

En berättelse om Sicilien som matlandskap.

För att förstå den sicilianska gastronomin i dag behöver man därför ibland resa nästan två tusen år tillbaka i tiden – till en period då romarna gjorde ön till en av Medelhavets viktigaste jordbruksregioner.

Romarna upptäcker Siciliens potential

När Rom tog kontroll över Sicilien under de första århundradena före Kristus förändrades öns roll i Medelhavet.

Sicilien var redan en rik jordbruksregion när romarna kom. Grekerna hade sedan länge etablerat jordbruk och stadsstater på ön, och de många kulturer som passerat genom Sicilien hade lämnat efter sig grödor, tekniker och handelsvägar.

Romarna utvecklade detta vidare och organiserade jordbruket i betydligt större skala.

Sicilien blev en viktig del av det romerska imperiets försörjningssystem och framför allt en betydande producent av spannmål. De stora jordegendomarna – latifundia – kom att prägla delar av landskapet och ekonomin.

Det blev början på en lång tradition där Siciliens bördiga jord skulle göra ön till en av Medelhavets stora jordbruksregioner.

Villa Romana del Casale – ett palats mitt i jordbruket

Det är här Villa Romana del Casale blir särskilt intressant.

Villan byggdes i sin praktfulla form under 300-talet e.Kr. och var centrum för en mycket stor jordbruksegendom. UNESCO beskriver den som ett av de mest luxuösa exemplen på en romersk villa och som ett uttryck för den jordbruksbaserade ekonomi som bar upp det västromerska imperiet.

Det var alltså inte bara ett påkostat lantställe för en förmögen romare.

Det var också ett ekonomiskt centrum.

Runt villan fanns ett landskap som producerade råvaror, födde upp djur och skapade de resurser som gjorde den extravaganta livsstilen innanför murarna möjlig.

Och här finns en första viktig gastronomisk lärdom:

Mat börjar inte vid bordet. Den börjar i landskapet.

En mosaik som berättar om maten

Det mest fascinerande med Villa Romana del Casale är mosaikerna.

På omkring 3 500 kvadratmeter golvyta finns scener som skildrar mytologi, jakt, djur, växter, fiskar och vardagsliv. Många av mosaikerna är dessutom av mycket hög konstnärlig kvalitet och tros ha utförts av skickliga hantverkare från Nordafrika.

För den gastronomiskt intresserade blir mosaikerna nästan som ett fönster mot antikens skafferi.

Här finns djur som jagas, fisk som fångas, frukt som skördas och växter som odlats.

Maten är en del av samma värld som människorna, djuren och landskapet.

Det är en påminnelse om en tid då sambandet mellan jordbruk och måltid var betydligt mer direkt än det ofta är i dag.

Jakten – från skafferi till status

En av Villa Romana del Casales mest berömda mosaiker är den så kallade Grande Caccia – Den stora jakten.

Den monumentala mosaiken skildrar fångst och transport av vilda djur. Elefanter, lejon, strutsar och andra exotiska djur förekommer bland människor, fartyg och landskap.

För den moderna betraktaren kan scenen först verka långt ifrån siciliansk gastronomi.

Men egentligen säger den mycket om den.

Under romartiden var mat också en fråga om status.

Det som serverades vid ett förmöget romerskt bord behövde inte komma från den närmaste gården. Imperiets omfattande handelsvägar gjorde det möjligt för människor med rätt kontakter och ekonomiska resurser att få tillgång till råvaror från stora delar av den kända världen.

Exotiska djur och sällsynta råvaror kunde därför bli en del av den romerska överklassens representation.

Måltiden var inte bara näring.

Den var också ett sätt att visa rikedom, makt och tillhörighet.

Sicilien – Medelhavets skafferi

Romarnas betydelse för Sicilien handlade dock framför allt om något betydligt mer grundläggande: jordbruket.

Spannmål var centralt. Siciliens bördiga slätter kunde producera stora mängder vete, och ön blev en viktig spannmålsleverantör till den romerska världen.

Men jordbruket var naturligtvis mer varierat än så.

Oliver, vin, frukt, baljväxter och andra grödor ingick i den sicilianska ekonomin. Olivoljan var både livsmedel och handelsvara. Vin producerades för lokal konsumtion men också för handel med andra delar av Medelhavet.

Det är fascinerande att tänka på när man betraktar dagens Sicilien.

Olivlundarna.

Vingårdarna.

Spannmålsfälten i inlandet.

Fruktodlingarna.

Många av de landskap som vi i dag förknippar med Sicilien har mycket gamla rötter.

Det betyder naturligtvis inte att dagens sicilianska gastronomi är ”romersk”. Den har formats av otaliga kulturer under mer än två tusen år. Men romarna blev en avgörande del av den långa jordbrukshistoria som gjorde ön till ett gastronomiskt centrum i Medelhavet.

Från romerskt latifundium till siciliansk dispensa

Det finns något fascinerande i hur olika epoker har lagt sina egna lager över det sicilianska köket.

Romarna såg Siciliens jord som en enorm ekonomisk resurs.

I dag talar vi hellre om terroir, biologisk mångfald, lokala sorter och småskaligt jordbruk.

Men den grundläggande frågan är fortfarande densamma:

Vad kan den här jorden ge oss?

Den moderna sicilianska gastronomin är en mosaik, precis som golven i Villa Romana del Casale. Grekiska, romerska, arabiska, normandiska och spanska influenser har lagts ovanpå varandra.

Ingen civilisation började med ett tomt blad.

Varje generation lade till sin egen del av berättelsen.

Det är också därför det är så svårt att tala om ”äkta” siciliansk mat som om den vore oföränderlig. Siciliansk gastronomi har alltid varit resultatet av möten – mellan människor, kulturer, råvaror och idéer.

Ett bord med två tusen års historia

När man i dag sitter vid ett sicilianskt bord och äter pasta, bröd, olivolja, ost, grönsaker och vin kan det vara lätt att tänka att man upplever något tidlöst.

Och på ett sätt gör man det.

Inte för att recepten är identiska med dem som serverades för två tusen år sedan.

Utan för att själva idén om måltiden – att samla det som jorden och havet erbjuder och göra det till något som kan delas – är betydligt äldre än de flesta av våra recept.

Det är kanske därför Villa Romana del Casale är så fascinerande.

Den berättar inte bara om romarna.

Den berättar om Sicilien som matlandskap.

Om jord som brukas, djur som föds upp, hav som fiskas och råvaror som färdas över Medelhavet.

Och om människor som samlas runt ett bord för att äta resultatet.

Nästa gång du tar en klunk sicilianskt vin eller ringlar olivolja över en tallrik pasta kan du därför tänka på mosaikerna i Piazza Armerina.

Kanske är avståndet mellan dagens sicilianska tavola och den romerska världen inte så stort som man först skulle kunna tro.

Inte för att maten är densamma.

Utan för att Sicilien fortfarande låter samma tre krafter sätta tonen:

jorden, solen och människan.

Och kanske är det just där öns gastronomiska arv börjar – långt innan maten når bordet.